Om lite mer än en vecka släpps Kleptomania. Det är förstås alltid lika nervöst ur ett författarperspektiv varje gång en bok lämnar en. För det är det den gör, på sätt och vis – men kanske ändå inte.
Jag tycker om själva skrivandet, jag tycker om att redigera. I och med att slutmanuset går iväg till förlaget och boken trycks så försvinner det intima förhållandet till texten som fanns när jag fullständigt begravde mig i arbetet med att få fram den. Mitt förhållande till berättelsen, där jag innan ”talade till den” genom att formulera orden och manipulera karatärerna, övergår i att ”tala om den” istället. Jag kan inte längre peta på en karaktär och få den att hoppa, utan karaktären fastnar för evigt i sin inbundna bokform utom räckhåll för mig.
Att tala om sin egen bok är inte heller samma sak som att tala om någon annans bok. När jag skriver en berättelse skriver jag också in känslorna och allt extra som passerar genom tankarna. Resultatet är kanske endast en eller några få nedskrivna meningar, men allt det överflödiga, allt som inte hamnar som text, finns ändå kvar för alltid associerat till orden.
Som den gång när jag som tonåring lyssnade på Orson Welles radiodrama ”The War of the Worlds” och samtidigt sydde om en gammal jacka och den för alltid blev ”War of the Worlds-jackan” för mig efter det. Likadant är det med mina berättelser. De kommer med sina egna osynliga omsydda ”War of the Worlds-universum” som bara jag känner till. Så när jag får frågan ”Vad handlar den om?” kan det vara klurigt att veta var jag ska börja nysta.
Kleptomania handlar om hur vår verklighet dras in i något som kommer att vända upp och ner på allting. Den handlar om en rad personer som hamnar i situationer som de inte bett om, och hur de tvingas agera därefter – både sämre och bättre och ibland utan något val alls. Den handlar om identitet. Den berättar en tragisk händelse inne i mörkaste skogen med efterverkningar större än någon kunnat anat femton år senare. Men vad är det som slår tillbaka?
Förlaget menar att “Girighet har sitt pris” och bokens baksidestext säger:
Linus Kaiser har lyckats. Hans luftskeppsimperium är en enorm framgångssaga. Men sanningen börjar komma ikapp honom. Svarta skuggor tornar upp sig – människa eller djur är på jakt efter det som tillhör dem. Ingra Varg kommer till huvudkontoret Kaisertorn utanför Stockholm, och får tillträde till Linus privata våningar högst upp i glaskomplexet. Hon vill veta sanningen bakom framgången och varifrån pengarna kom. Ingen anar priset Linus Kaiser fått betala för sin girighet.
SF-bokhandeln i Malmö kallar den för alternativhistorisk folktroskräck på sin blogg.
När jag i början skriver att boken lämnar en – men kanske ändå inte – är det för att jag skriver på en fortsättning. Åter styr och ställer jag på nytt med mina karaktärer, utom dem som jag tagit ordentligt död på förstås.