För er som undrar.

Att skriva tredje och avslutande delen i serie är en annorlunda upplevelse än mycket annat jag skrivit. När jag påbörjar en ny berättelse så flyger jag iväg med handlingen. Det är att utforska lika mycket som att delta. Men för varje ord berättelsen växer är det mer jag måste hålla reda på, tänka på, matcha med det jag skriver för tillfället. Ju längre berättelse desto mer “bagage” (om vi nu kan kalla det bagage). För mig går det därför långsammare att skriva ju längre in i en berättelse jag är. Eller färre ord/timme om man ska vara krass. Men det är okej, för jag drivs av att vilja avsluta berättelsen också, vilket betyder fler timmar/dag. Så kanske går det på ett ut?

I vanliga fall kan jag gå tillbaka i texten och justera handlingen om så krävs för att det ska hänga ihop med det jag senast skrivit. Det kan jag inte nu eftersom del 1 och del 2 redan är utgivna. Jag måste hålla mig till ett definierat universum.

Aha, men behövde hon inte det i Snösommar också? Kleptomania fanns ju redan.

Jo, men bara delvis. Snösommar utgår från Kleptomania och rör sig framåt. Skillnaden är att Blodkraxa har ett slut och jag därifrån måste röra mig bakåt, väva ihop den med sina föregångare.

Haha, hela detta låter jätteluddigt, inser jag. När jag istället bara kan säga:

Jag är nästan där.

Vid slutet.