Ur Himalayabreven
”Tack för hemsidan”, säger hon.
”För all del. Jag hör inte av dig på över ett år och sedan mejlar du kryptisk information att du vill ha det och det, och jag kan inte få tag på dig. Men jag gjorde mitt bästa, fixade passande foton, adress, hela köret. Tyckte själv att den blev hyggligt övertygande. Har du haft nytta av den?”

Himalayabreven kom ut 2010. Den handlar om en kvinna som inte vet vem hon är, hon saknar ett förflutet. Istället växlar hon mellan (minst) tre olika identiteter och sysslar med bedrägerier. Hennes vän Rikard är kriminell med kopplingar till östeuropa. Han har varit inblandad i olagliga stölder av kreditkortsnummer på nätet. Hon ber honom att fixa en fejkad hemsida för sin senast antagna identitet: Milla, som påstår att hon är fotograf med specialiteten, ”Svartvita foton. Som en modern hälsning till sekelskiftet.”

Skulle det inte vara kul om den fanns på riktigt? tänkte jag. En enkel sajt med lite foton, och kanske en fejkadress på Manhattan, om någon läsare skulle få för sig att kolla url:en från boken. Så jag registrerade adressen och fixade en enkel sida med några svartvita foton från New York som jag ”handkolorerade” i photoshop. Sådär lagom genomskinligt, men ändå kanske en gnutta litterärt.

Ur Himalayabreven
Galleriet i New York existerar inte på den namngivna adressen på hemsidan. Innehavaren av millastudios.com är ett företagsnamn som leder ut i tomma intet. IP-adressen visar sig registrerad på en scamlista.

I boken avslöjas hon, men det var som sagt en kul grej, tyckte jag. Tills min fejksida blev kapad av ryska maffian som gjorde om den till en riktig phishing-sajt som fiskade efter, just det … kreditkortsnummer.

Inte nog med det. När de väl fått fäste i den sajten så spred det sig. Min författarblogg som på den tiden låg på samma server som min (trodde jag) harmlösa fejkade boksajt blev också attackerad. “This site is blacklisted”, meddelade google. Det var som en sjuka som spred sig. För att komma åt problemet tvingades jag radera allt (glöm den fejkade boksajten, den var inte så intressant i sammanhanget längre). Alla texter jag skrivit, allt jag publicerat på min författarsajt gick hädan.

Helvete, tänkte jag. Så vill jag inte ha det. Jag fick börja om, men jag startade upp bloggen direkt under wordpress istället, för att åtnjuta dess beskydd, dess säkerhet från litterära spökerier och östeuropeiska (och förhoppningsvis andra) maffiosos.

Nya bloggadressen blev kristinahardblog.wordpress.com och det har funkat!

Det var ett tag sedan allt det här hände. Jag har nu terminerat all kontakt med domänleverantören vars säkerhet hade fler hål än ett såll. Från och med nu pekar även min urspringliga adress: kristinahard.com direkt (och endast) på den här wordpressbloggen. Båda adresserna funkar nu för att ta sig hit!

kristinahard.com eller kristinahardblog.wordpress.com

Vad kan jag säga … goodbye loopia – never again!!

Men det betyder också att mejlen som står på min kontaktsida kommer att upphöra, i alla fall tillfället tills jag flyttat även den. Bästa sättet att kontakta tills dess är att skicka ett meddelande/comment via min kontaktsida (meddelandet syns bara för mig) på den här bloggen eller ett meddelande till min författarsida på facebook

Först skriver jag det, sedan händer det. Problemet är att nu skriver jag om troll …