Tag: att skriva

Min medverkan på ConFuse!

Jag har den stora äran att vara en av hedersgästerna på ConFuse, de svenska sf- och fantasykongressen, i Linköping den 7-9 augusti tillsammans med Ben Aaronovitch från Storbritannien och Madeline Ashby från Kanada.

ConFuse är den svenska sf- och fantasykongressen som går av stapeln i Linköping den 7-9 augusti. Läs mer om ConFuse här!

Och redan på torsdagen den 6 augusti finns jag på SF-bokhandeln i Stockholm för signering av böcker och medverkan i en panel om att skriva ”outside the box”. Det börjar klockan 17.00 och facebook-eventet för det hittas här.

Mitt program på ConFuse:

Fredag 7 augusti
19.00 Gruppdiskussion: Troll, finns de fortfarande? (Om mer handfasta observationer och hur trollmyten kommer igen idag.)

Lördag den 8 augusti
12.00 Författarfika med mig
14.00, Panel: What’s in a name? (How to name your characters.)
17.00 Jag intervjuas av Carolina Gómez Lagerlöf

Söndag den 9 augusti
11.00 Panel: Troll i svensk fantasy (Vilken betydelse har troll i svensk fantasy?)
13.00 Panel: Animating locations ( How do authors give an ordinary place a “soul” or a specific personality?)
16.00 Panel: Three authors, three countries, three cultures (What is it like to be an author in Canada, UK and Sweden?)

Hoppas vi ses där eller på SF-bokhandeln torsdagen den 6 augusti!

Först skriver jag det, sedan händer det …

Ur Himalayabreven
”Tack för hemsidan”, säger hon.
”För all del. Jag hör inte av dig på över ett år och sedan mejlar du kryptisk information att du vill ha det och det, och jag kan inte få tag på dig. Men jag gjorde mitt bästa, fixade passande foton, adress, hela köret. Tyckte själv att den blev hyggligt övertygande. Har du haft nytta av den?”

Himalayabreven kom ut 2010. Den handlar om en kvinna som inte vet vem hon är, hon saknar ett förflutet. Istället växlar hon mellan (minst) tre olika identiteter och sysslar med bedrägerier. Hennes vän Rikard är kriminell med kopplingar till östeuropa. Han har varit inblandad i olagliga stölder av kreditkortsnummer på nätet. Hon ber honom att fixa en fejkad hemsida för sin senast antagna identitet: Milla, som påstår att hon är fotograf med specialiteten, ”Svartvita foton. Som en modern hälsning till sekelskiftet.”

Skulle det inte vara kul om den fanns på riktigt? tänkte jag. En enkel sajt med lite foton, och kanske en fejkadress på Manhattan, om någon läsare skulle få för sig att kolla url:en från boken. Så jag registrerade adressen och fixade en enkel sida med några svartvita foton från New York som jag ”handkolorerade” i photoshop. Sådär lagom genomskinligt, men ändå kanske en gnutta litterärt.

Ur Himalayabreven
Galleriet i New York existerar inte på den namngivna adressen på hemsidan. Innehavaren av millastudios.com är ett företagsnamn som leder ut i tomma intet. IP-adressen visar sig registrerad på en scamlista.

I boken avslöjas hon, men det var som sagt en kul grej, tyckte jag. Tills min fejksida blev kapad av ryska maffian som gjorde om den till en riktig phishing-sajt som fiskade efter, just det … kreditkortsnummer.

Inte nog med det. När de väl fått fäste i den sajten så spred det sig. Min författarblogg som på den tiden låg på samma server som min (trodde jag) harmlösa fejkade boksajt blev också attackerad. “This site is blacklisted”, meddelade google. Det var som en sjuka som spred sig. För att komma åt problemet tvingades jag radera allt (glöm den fejkade boksajten, den var inte så intressant i sammanhanget längre). Alla texter jag skrivit, allt jag publicerat på min författarsajt gick hädan.

Helvete, tänkte jag. Så vill jag inte ha det. Jag fick börja om, men jag startade upp bloggen direkt under wordpress istället, för att åtnjuta dess beskydd, dess säkerhet från litterära spökerier och östeuropeiska (och förhoppningsvis andra) maffiosos.

Nya bloggadressen blev kristinahardblog.wordpress.com och det har funkat!

Det var ett tag sedan allt det här hände. Jag har nu terminerat all kontakt med domänleverantören vars säkerhet hade fler hål än ett såll. Från och med nu pekar även min urspringliga adress: kristinahard.com direkt (och endast) på den här wordpressbloggen. Båda adresserna funkar nu för att ta sig hit!

kristinahard.com eller kristinahardblog.wordpress.com

Vad kan jag säga … goodbye loopia – never again!!

Men det betyder också att mejlen som står på min kontaktsida kommer att upphöra, i alla fall tillfället tills jag flyttat även den. Bästa sättet att kontakta tills dess är att skicka ett meddelande/comment via min kontaktsida (meddelandet syns bara för mig) på den här bloggen eller ett meddelande till min författarsida på facebook

Först skriver jag det, sedan händer det. Problemet är att nu skriver jag om troll …

Avstampet

Jabaloong läser om en kvinna som ville åt orden i ett annat språk, förstå uppbyggnaden och komma åt innehållet. Språket höll på att dö ut och talades bara av de äldre kvinnorna. Därför satte hon sig mitt bland dem och ägnade sig åt det aviga och räta. Hon lärde sig sticka efter deras regler. Lindade garnet annorlunda runt fingret innan stickorna hakade tag i det och drog det genom öglorna till en helhet. Med varje maska erövrade hon språket. Det vill jag också. Hur får jag den där allra första raden maskor elastisk? Elastisk som ett gummiband, så att skapelsen kan träs över huvudet med rum för armar som klättrar in i avigsidans fulhet. Mina första rader blir stumma. Resåret blir för snävt, hårt och oelastisk. Jag överväger att gå in i en garnaffär och fråga. Men nånstans är det underförstått att jag redan kan konsten och längtan att få skapa egna mönster och färgkombinationer kan inte bli betrodd om jag inte klarar av första raden. Jag kan återvända till ett fiktiv dåtid och försöka nysta upp tråden. Hitta vad som binder ihop livet eller trasslar till det. Jag kan ändra om i mönstret, låta nya meningar haka fast i varandra, repa upp och dra åt där det känns glest och blåsigt, fylla på med udda stuvar, avklippta händelser från tid och rum som väntar på att få återanvändas. Eller dra i garnet så hela verket rämnar. Frågan är om första raden är tillräckligt elastisk. Avstampet.

x

x

x

x