Jag läser om en kvinna som ville åt orden i ett annat språk, förstå uppbyggnaden och komma åt innehållet. Språket höll på att dö ut och talades bara av de äldre kvinnorna. Därför satte hon sig mitt bland dem och ägnade sig åt det aviga och räta. Hon lärde sig sticka efter deras regler. Lindade garnet annorlunda runt fingret innan stickorna hakade tag i det och drog det genom öglorna till en helhet. Med varje maska erövrade hon språket. Det vill jag också. Hur får jag den där allra första raden maskor elastisk? Elastisk som ett gummiband, så att skapelsen kan träs över huvudet med rum för armar som klättrar in i avigsidans fulhet. Mina första rader blir stumma. Resåret blir för snävt, hårt och oelastisk. Jag överväger att gå in i en garnaffär och fråga. Men nånstans är det underförstått att jag redan kan konsten och längtan att få skapa egna mönster och färgkombinationer kan inte bli betrodd om jag inte klarar av första raden. Jag kan återvända till ett fiktiv dåtid och försöka nysta upp tråden. Hitta vad som binder ihop livet eller trasslar till det. Jag kan ändra om i mönstret, låta nya meningar haka fast i varandra, repa upp och dra åt där det känns glest och blåsigt, fylla på med udda stuvar, avklippta händelser från tid och rum som väntar på att få återanvändas. Eller dra i garnet så hela verket rämnar. Frågan är om första raden är tillräckligt elastisk. Avstampet.

x

x

x

x