Bokmässan 2017

Den 28 september–1 oktober är det den årliga bokmässan på Svenska Mässan i Göteborg.


På torsdagen 28 september dyker jag upp på Skrivas scen kl 14-15 tillsammans med Frida Arwen Rosesund när vi pratar om hur det är att skriva en bokserie med Skrivarpoddens Kerstin Önnebo. Tröttnar man på sin värld och karaktärer, kan man undra och mer.


På fredagen hittar ni mig i Mörkersdottirs monter mellan 14-15 då jag signerar böcker.  Mörkersdottirs monter hittas i Fantastikgränden, absolut hägtigaste och mest inspirerande hörnan av Bokmässan.


Det är också i Fantastikgränd som ni säkrast hittar mig andra tider också. Och vill ni ha en trollstämpel, signerad bok eller bara säga hej, hugg tag i mig!

Fantastika!

Screen Shot 2016-06-17 at 12.20.24.png

Nu på lördag och söndag är jag på Fantastika. Jag deltar i tre paneler. Vi ses där!

LÖRDAG 18 JUNI:Screen Shot 2016-06-17 at 12.22.47.pngScreen Shot 2016-06-17 at 12.23.22.png

SÖNDAG 19Screen Shot 2016-06-17 at 12.24.08.png

Länk till Fantastika: https://fantastika2016.wordpress.com

Min medverkan på ConFuse!

Jag har den stora äran att vara en av hedersgästerna på ConFuse, de svenska sf- och fantasykongressen, i Linköping den 7-9 augusti tillsammans med Ben Aaronovitch från Storbritannien och Madeline Ashby från Kanada.

ConFuse är den svenska sf- och fantasykongressen som går av stapeln i Linköping den 7-9 augusti. Läs mer om ConFuse här!

Och redan på torsdagen den 6 augusti finns jag på SF-bokhandeln i Stockholm för signering av böcker och medverkan i en panel om att skriva ”outside the box”. Det börjar klockan 17.00 och facebook-eventet för det hittas här.

Mitt program på ConFuse:

Fredag 7 augusti
19.00 Gruppdiskussion: Troll, finns de fortfarande? (Om mer handfasta observationer och hur trollmyten kommer igen idag.)

Lördag den 8 augusti
12.00 Författarfika med mig
14.00, Panel: What’s in a name? (How to name your characters.)
17.00 Jag intervjuas av Carolina Gómez Lagerlöf

Söndag den 9 augusti
11.00 Panel: Troll i svensk fantasy (Vilken betydelse har troll i svensk fantasy?)
13.00 Panel: Animating locations ( How do authors give an ordinary place a “soul” or a specific personality?)
16.00 Panel: Three authors, three countries, three cultures (What is it like to be an author in Canada, UK and Sweden?)

Hoppas vi ses där eller på SF-bokhandeln torsdagen den 6 augusti!

Kleptomania är nu talbok!

Screen Shot 2014-11-02 at 23.04.03

En talbok går inte att köpa, den går att låna, men inte av vem som helst. För att alla ska kunna läsa böcker, även de med läsnedsättning, så blir efterfrågade böcker inlästa som talböcker. MTM – Myndigheten för Tillgängliga Medier – finns för att se till att böcker når även de som måste lyssna på en bok för att alls kunna läsa den. Biblioteket med talböcker hittar man på legimus.se.

Jag är jätteglad över att Kleptomania finns som talbok! Att denna service ges till de som måste läsa annorlunda är en fantastisk bra sak med vårt land! Det betyder också att alla mina böcker nu finns utgivna som tillgängliga medel – eller talböcker.

Roliga småfakta om mina böcker som talböcker:

  • Alba läses av en man – vilket blir lite speciellt då rösten i boken, som berättar historien, är en kvinna.
  • Himalayabreven är inläst av en som heter Marika. Dessutom är den inläst i Finland av motsvarigheten till MTM, och där också av en som heter Marika! Men de har olika efternamn och den finländska versionen ska vara inläst på finlandssvenska.
  • Man kan provlyssna på inläsningarna på legimus.se. Hur den finska uppläsningen låter vet jag tyvärr inte.
    Provlyssna här på Kleptomania
    Provlyssna här på Alba
    Provlyssna här på Himalayabreven (Intron till boken)

Först skriver jag det, sedan händer det …

Ur Himalayabreven
”Tack för hemsidan”, säger hon.
”För all del. Jag hör inte av dig på över ett år och sedan mejlar du kryptisk information att du vill ha det och det, och jag kan inte få tag på dig. Men jag gjorde mitt bästa, fixade passande foton, adress, hela köret. Tyckte själv att den blev hyggligt övertygande. Har du haft nytta av den?”

Himalayabreven kom ut 2010. Den handlar om en kvinna som inte vet vem hon är, hon saknar ett förflutet. Istället växlar hon mellan (minst) tre olika identiteter och sysslar med bedrägerier. Hennes vän Rikard är kriminell med kopplingar till östeuropa. Han har varit inblandad i olagliga stölder av kreditkortsnummer på nätet. Hon ber honom att fixa en fejkad hemsida för sin senast antagna identitet: Milla, som påstår att hon är fotograf med specialiteten, ”Svartvita foton. Som en modern hälsning till sekelskiftet.”

Skulle det inte vara kul om den fanns på riktigt? tänkte jag. En enkel sajt med lite foton, och kanske en fejkadress på Manhattan, om någon läsare skulle få för sig att kolla url:en från boken. Så jag registrerade adressen och fixade en enkel sida med några svartvita foton från New York som jag ”handkolorerade” i photoshop. Sådär lagom genomskinligt, men ändå kanske en gnutta litterärt.

Ur Himalayabreven
Galleriet i New York existerar inte på den namngivna adressen på hemsidan. Innehavaren av millastudios.com är ett företagsnamn som leder ut i tomma intet. IP-adressen visar sig registrerad på en scamlista.

I boken avslöjas hon, men det var som sagt en kul grej, tyckte jag. Tills min fejksida blev kapad av ryska maffian som gjorde om den till en riktig phishing-sajt som fiskade efter, just det … kreditkortsnummer.

Inte nog med det. När de väl fått fäste i den sajten så spred det sig. Min författarblogg som på den tiden låg på samma server som min (trodde jag) harmlösa fejkade boksajt blev också attackerad. “This site is blacklisted”, meddelade google. Det var som en sjuka som spred sig. För att komma åt problemet tvingades jag radera allt (glöm den fejkade boksajten, den var inte så intressant i sammanhanget längre). Alla texter jag skrivit, allt jag publicerat på min författarsajt gick hädan.

Helvete, tänkte jag. Så vill jag inte ha det. Jag fick börja om, men jag startade upp bloggen direkt under wordpress istället, för att åtnjuta dess beskydd, dess säkerhet från litterära spökerier och östeuropeiska (och förhoppningsvis andra) maffiosos.

Nya bloggadressen blev kristinahardblog.wordpress.com och det har funkat!

Det var ett tag sedan allt det här hände. Jag har nu terminerat all kontakt med domänleverantören vars säkerhet hade fler hål än ett såll. Från och med nu pekar även min urspringliga adress: kristinahard.com direkt (och endast) på den här wordpressbloggen. Båda adresserna funkar nu för att ta sig hit!

kristinahard.com eller kristinahardblog.wordpress.com

Vad kan jag säga … goodbye loopia – never again!!

Men det betyder också att mejlen som står på min kontaktsida kommer att upphöra, i alla fall tillfället tills jag flyttat även den. Bästa sättet att kontakta tills dess är att skicka ett meddelande/comment via min kontaktsida (meddelandet syns bara för mig) på den här bloggen eller ett meddelande till min författarsida på facebook

Först skriver jag det, sedan händer det. Problemet är att nu skriver jag om troll …

Här hittar ni mig under bokmässan!

kleptomania copySkaffa ett signerat exemplar av KLEPTOMANIA! Jag signerar på bokmässan i Göteborg.

Obs! UPPDATERADE TIDER!

Ni hittar mig i Kabusas monter (där även Styxx håller till):

fredagen den 26:e kl 14.15 – 14.39

lördagen den 27:e kl 11.30 – 11.45

söndagen den 28:e kl 12.45 – 13.00

Dessutom signerar jag SF-bokhandelns monter på söndagen kl 16.00

 

Och varför inte ta EN FANTASTISK PAUS FRÅN BOKMÄSSAN? Fantastisk Podd spelar in ett live-avsnitt i mysig SF-bokhandelmiljö, nämligen på SF-bokhandeln, Kungsgatan 19. Tid: Fredag den 26 september, klockan 16. Tips för alla som behöver en paus från mässkaoset.

Medverkar gör Pål Eggert, Kristina Hård, Maria Turtschaninoff, Nene Ormes och Fredrik Persson.

 

Intrabokulär teleportering – novell

Novellen nedan har några år på nacken och finns publicerad på nätet som följetong, när jag 2009 bloggade för bokcirklar.se. Här är den nu i sin helhet. Conditori Lundagård som nämns i texten finns inte längre. Men att vara fast i böckernas fiktiva värld är i allra högsta grad en realitet, och vice versa, att böckerna är fast i vår.

 

 

Jag borde nästan insett det. Som det regnade och blåste igår var det väder det engelska hedlandskapet skulle varit stolt över. Jag tillbringade eftermiddan på Lundagård med en inte alltför god bok (de får inte vara för goda, lite elakhet, våldsamhet, passion och glöd bör ingå). Och för de som inte kan Lund är Lundagård ett konditori ungefär mitt emot Domkyrkan. Längst in satt i alla fall en figur som fullkomligt stack ut. Kläderna var udda (till och med för Lundastandard) och hon var ganska högljudd och jag skulle vilja säga egensinnig och bortskämd: ”Jag vill absolut ha vanlig mjölk! Och jag kan mycket väl tänka mig sällskap!” lät hon.

Hennes blick fastnade förstås på mig, det var som när man är på teater och de får för sig att publiken ska integreras i verket! Jag och mina författarvänner har ofta diskuterat vad man gör i situationer som dessa, när man möter något som kan definieras litterärt. Viker man undan eller tar man möjligheten till att insupa inspiration? Jag flyttade i alla fall över min tekopp till hennes bord.

Med axellångt, storlockigt hår, handsydd sidenblus, långkjol (som vi sa när jag var liten) och skor som kunde tillhört min mormors mormor såg hon ut som en besökare från 1800-talets mitt. Jag lade jag märke till servetten på bordet. Med en trubbig blyertspenna hade hon klottrat, nästan ristat in, ord i det mjuka pappret. Det stod Catherine hjärtar Heathcliff, om och om igen, och så med stora hårda bokstäver: HEATHCLIFF.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att ringa Författarförbundets jourtelefon för karaktärssvagheter. ”Det här är en medlemstjänst. Du är bara debutant!” fick jag till svar. Jag sa att det inte handlade om min egen romanfigur utan om en av de stora klassikerna. ”Om Catherine är här idag, så vet du mycket väl vem som kan dyka upp imorgon!” varnade jag. ”Heathcliff!” flämtade handläggaren förskräckt. ”Vi får lägga ut det på kontrakt!”

Och imorse ringde han (och väckte mig!) och sa att de skickat en agent som kommer med tåget (får väl se …)

*

Så typiskt av Författarförbundet att inte skicka något höglitterärt! På stationen mötte jag James Butler Hickock — Wild Bill — till hälften dikt, till hälften verklighet (det är alldeles för lätt att bli medlem nuförtiden). Men kanske (hoppas hoppas) är han lösningen på problemet.

Vad har jag lärt mig idag? Att det inte är helt lätt att få en fullvuxen man från vilda västern att lämna ifrån sig sina vapen. Något magstarkt var det när han bland allt folk på Lilla Fiskaregatan tog fram sina två Colt Marinrevolvrarna och snurrade dem vant på fingrarna. Trots protester lyckades jag stoppa ner dem i en plastkasse (även silversporrarna fick åka för de lät för mycket när han gick på kullerstenarna).

Jag berättade för honom om Catherine. Han undrade förstås om aktiviteten under gångna natten. ”En hel del tjutande om Heathcliff i Stadsparken när jag var ute med hunden vid midnatt.” ”Inte alls bra”, svarade Wild Bill. ”Hon har med all säkerhet redan fått hit honom. Men vi hittar honom garanterat i något pokerrum.”

Tydligen är det så att bara för att Heathcliff blir rik på poker i boken så beter han sig likadant när han gör bokutbrytningar. Det ligger så att säga i hans karaktärsbeskrivning. Enligt Wild Bill är det värsta som kan hända att Catherine blir sjuk av att springa ute på nätterna och leta efter Heathcliff. ”Han måste bort. Dör hon här vet vi inte vilken vändning storyn tar. Och recensenterna kan få nys om det.”

Ikväll (läs söndag) ska jag och Wild Bill åka till ett korridorkök på Delphi där det sägs pågå spel och dobbel. Wild Bill är något skeptisk. ”Tacka vet jag en riktig saloon”, muttrar han hela tiden. Jag kan också berätta att Wild Bill säger att med revolvrarna i en plastkasse är han rädd att någon ska hinna skjuta honom i ryggen.

Jag har sagt att han kan sitta med ryggen mot väggen.

*

För det första trodde jag att de flesta studenter åkt hem. Lund är underbart stilla under sommarmånaderna efter att terminen är slut. Men icke! Dessutom hade ryktet att Heathcliff kanske skulle dyka upp spridits och det var knökfullt i korridorköket. Alla persienner var nerdragna och det var full pokeraktivitet vid köksbordet. I ett hörn stod en äldre man och tryckte i svarta, slitna kläder och blek och oljig hy. ”Som jag trodde”, viskade Wild Bill. ”Det där är Uriah Heep. En av Heathcliffs groupies. Om han är här, är Heathcliff det garanterat!”

Fast jag lusläst blev jag tagen när jag såg honom! Heathcliff är lång, atletisk och välbyggd (han är precis som ni föreställt er i boken, fast mycket, mycket mer!). Han såg äldre ut än sina knappa nitton, såg faktiskt intelligent ut – inte alls obildad — även om en civiliserad vildsinthet lurade i hans markerade ögonbryn. Ögonen var så där fyllda av svart eld som de beskrivs i boken.

”Hickock, min gode man”, sa han. Med ena handen höll han ett hårt grepp om nacken på en gänglig littvetare med resttentor. ”Det här lilla lammet har hotat att klå mig i poker. Ha, ha, ha, han skulle bara veta hur farligt nära han är att klyva sitt pannben mot mina knogar istället.” Han vände sig till den skräckslagne studenten: ”Enda orsaken att jag inte slår ner dig nu är att jag ska kunna slå ihjäl dig senare om jag misstänker minsta falskspel, så för din skull är det säkrast att jag hädanefter vinner.”

Wild Bill brydde sig inte om att svara utan gick raskt fram till pokerbordet. Lyfte på ena bordssidan så marker och kort for ut över golvet. Studenterna som satt där for förskräckt upp och lämnade genast plats för honom. Han slet till sig en stol, satte sig prompt (med ryggen mot väggen) och blandade vant en medhavd kortlek.

”Han utmanar mig. Du får vänta på din tur”, väste Heathcliff mellan tänderna till littvetaren. ”Våga inte gå härifrån, för då lovar jag att slå in din bröstkorg som en rutten hasselnöt. Värderar du ditt eget liv be för att jag klår honom i spel, annars blir det snart din tur.”

Vi hade i förväg beslutat att jag inte skulle stanna. Wild Bill hade varnat mig: ”Det handlar trots allt om ett karaktärsmord och det är ingen trevlig syn.”

Tro nu inte jag har utvecklat någon överdriven beundran för Heathcliff — även om han är rena rama boksläppet — men jag önskar att Wild Bill åtminstone hade presentera mig för honom. Han har ju ändå blivit film (opera, balett, popsång…). Han tål att läsas mellan raderna.

Innan jag gick därifrån frågade jag Wild Bill vad jobbet gav honom. ”Inte mycket, är de äldre än sjuttio år finns inget garantiarvode längre.” Det fanns en ton av uppgivenhet hos honom.

*

På väg hem gick jag förbi sjukhusområdet och Catherines förtvivlade rop hördes på avstånd. I AF-tornets alla fönster såg jag att hon hade placerat stearinljus som fladdrade olycksbådande. Jag tror klockan var nästan tolv för strax efter hörde jag Domkyrkans klockor slå midnatt. Sedan blev det tyst.

Tidigt i morse fann jag en lapp från Wild Bill inskjuten under min dörr. Allt där stod var:

The End.

Copyright(C) Kristina Hård 2009-2014

Avstampet

Jabaloong läser om en kvinna som ville åt orden i ett annat språk, förstå uppbyggnaden och komma åt innehållet. Språket höll på att dö ut och talades bara av de äldre kvinnorna. Därför satte hon sig mitt bland dem och ägnade sig åt det aviga och räta. Hon lärde sig sticka efter deras regler. Lindade garnet annorlunda runt fingret innan stickorna hakade tag i det och drog det genom öglorna till en helhet. Med varje maska erövrade hon språket. Det vill jag också. Hur får jag den där allra första raden maskor elastisk? Elastisk som ett gummiband, så att skapelsen kan träs över huvudet med rum för armar som klättrar in i avigsidans fulhet. Mina första rader blir stumma. Resåret blir för snävt, hårt och oelastisk. Jag överväger att gå in i en garnaffär och fråga. Men nånstans är det underförstått att jag redan kan konsten och längtan att få skapa egna mönster och färgkombinationer kan inte bli betrodd om jag inte klarar av första raden. Jag kan återvända till ett fiktiv dåtid och försöka nysta upp tråden. Hitta vad som binder ihop livet eller trasslar till det. Jag kan ändra om i mönstret, låta nya meningar haka fast i varandra, repa upp och dra åt där det känns glest och blåsigt, fylla på med udda stuvar, avklippta händelser från tid och rum som väntar på att få återanvändas. Eller dra i garnet så hela verket rämnar. Frågan är om första raden är tillräckligt elastisk. Avstampet.

x

x

x

x

Vi pratar recensioner

I det senaste avsnittet från Fantastisk podd som kom igår pratar jag, Nene Ormes och Karin Tidbeck hur vi upplever att det är att få recensioner.  Vi pratar inte specifika recensioner i sig, vi pratar om fenomenet i stort och vad det faktiskt betyder för oss som författare. Recensioner är en stor del av ett författarskap. Det är en viktig kanal för att bli synlig i den ocean av böcker som finns därute, och som hela tiden fylls på i en rasande fart. Samtidigt är inte ämnet helt lätt, känslan av att ha en recension framför sig och våga läsa den är svår att beskriva. För visst är det märkligt hur känslorna kan pendla, gå från ena ytterligheten till den andra styrda av endast få ord? Och att överhuvud få uppmärksamhet av det slaget kan också vara något av en chock första gången. Helt plötsligt är det någon annan som ser det jag har gjort och denna andra har dessutom en egen relation till det som jag inte kan, eller ska, påverka.

Själv har jag kommit fram till att det som jag absolut tycker bäst om med en bok är själva processen att skriva den. Det är därför jag gör det, för att det helt enkelt är så himla kul. Vi pratar lite om det också i podden, att det är arbetet med en bok som är det stora. Jag såg det extra tydligt när jag under en kort period själv agerade recensent. Det var innan jag hade bokkontrakt. Jag fick tillsänt mig en ny bok i veckan som jag läste och skrev om. Det var blandat, allt från diktsamlingar till faktaböcker. Men så kom en egenutgiven fantastikbok i brevlådan och helt plötsligt hade det kunnat handla om mig själv. Det var ju det jag ville, ge ut min science fiction-bok Alba. Det fick mig att tänka på vad jag ville vara. Ville jag vara recensent eller ville jag vara författare? Nu finns det ju massor personer som är både och, och klarar det lysande. Kanske är det något som kommer att förändras med tiden, men just då kände jag starkt att det jag främst skulle syssla med och lägga tid på var att skriva mina texter. Det är det jag gillar mest och där ingår också att visa andra deras texters potential. Det är därför jag också tycker om att undervisa i att skriva. För mig handlar författarskapet om själva skrivandet, den period i en berättelses liv när man sitter och väger ord och låter tiden lösas upp för att man mentalt befinner sig någon helt annanstans.

Här är länken till avsnittet om recensioner på Fantastisk Podd. Glöm inte att lyssna till alla våra andra avsnitt också. Alla handlar de om att vara författare och allt var det innebär. Själv blir jag glatt överraskad vid varje nytt avsnitt från de andra medlemmarna, att vara författare har visat sig vara en ständigt pågående inlärningsprocess.

Fantastisk Podd – 10 – En fluga på väggen!