Bokmässan 2017

Den 28 september–1 oktober är det den årliga bokmässan på Svenska Mässan i Göteborg.


På torsdagen 28 september dyker jag upp på Skrivas scen kl 14-15 tillsammans med Frida Arwen Rosesund när vi pratar om hur det är att skriva en bokserie med Skrivarpoddens Kerstin Önnebo. Tröttnar man på sin värld och karaktärer, kan man undra och mer.


På fredagen hittar ni mig i Mörkersdottirs monter mellan 14-15 då jag signerar böcker.  Mörkersdottirs monter hittas i Fantastikgränden, absolut hägtigaste och mest inspirerande hörnan av Bokmässan.


Det är också i Fantastikgränd som ni säkrast hittar mig andra tider också. Och vill ni ha en trollstämpel, signerad bok eller bara säga hej, hugg tag i mig!

Fantastika!

Screen Shot 2016-06-17 at 12.20.24.png

Nu på lördag och söndag är jag på Fantastika. Jag deltar i tre paneler. Vi ses där!

LÖRDAG 18 JUNI:Screen Shot 2016-06-17 at 12.22.47.pngScreen Shot 2016-06-17 at 12.23.22.png

SÖNDAG 19Screen Shot 2016-06-17 at 12.24.08.png

Länk till Fantastika: https://fantastika2016.wordpress.com

Min medverkan på ConFuse!

Jag har den stora äran att vara en av hedersgästerna på ConFuse, de svenska sf- och fantasykongressen, i Linköping den 7-9 augusti tillsammans med Ben Aaronovitch från Storbritannien och Madeline Ashby från Kanada.

ConFuse är den svenska sf- och fantasykongressen som går av stapeln i Linköping den 7-9 augusti. Läs mer om ConFuse här!

Och redan på torsdagen den 6 augusti finns jag på SF-bokhandeln i Stockholm för signering av böcker och medverkan i en panel om att skriva ”outside the box”. Det börjar klockan 17.00 och facebook-eventet för det hittas här.

Mitt program på ConFuse:

Fredag 7 augusti
19.00 Gruppdiskussion: Troll, finns de fortfarande? (Om mer handfasta observationer och hur trollmyten kommer igen idag.)

Lördag den 8 augusti
12.00 Författarfika med mig
14.00, Panel: What’s in a name? (How to name your characters.)
17.00 Jag intervjuas av Carolina Gómez Lagerlöf

Söndag den 9 augusti
11.00 Panel: Troll i svensk fantasy (Vilken betydelse har troll i svensk fantasy?)
13.00 Panel: Animating locations ( How do authors give an ordinary place a “soul” or a specific personality?)
16.00 Panel: Three authors, three countries, three cultures (What is it like to be an author in Canada, UK and Sweden?)

Hoppas vi ses där eller på SF-bokhandeln torsdagen den 6 augusti!

Intrabokulär teleportering – novell

Novellen nedan har några år på nacken och finns publicerad på nätet som följetong, när jag 2009 bloggade för bokcirklar.se. Här är den nu i sin helhet. Conditori Lundagård som nämns i texten finns inte längre. Men att vara fast i böckernas fiktiva värld är i allra högsta grad en realitet, och vice versa, att böckerna är fast i vår.

 

 

Jag borde nästan insett det. Som det regnade och blåste igår var det väder det engelska hedlandskapet skulle varit stolt över. Jag tillbringade eftermiddan på Lundagård med en inte alltför god bok (de får inte vara för goda, lite elakhet, våldsamhet, passion och glöd bör ingå). Och för de som inte kan Lund är Lundagård ett konditori ungefär mitt emot Domkyrkan. Längst in satt i alla fall en figur som fullkomligt stack ut. Kläderna var udda (till och med för Lundastandard) och hon var ganska högljudd och jag skulle vilja säga egensinnig och bortskämd: ”Jag vill absolut ha vanlig mjölk! Och jag kan mycket väl tänka mig sällskap!” lät hon.

Hennes blick fastnade förstås på mig, det var som när man är på teater och de får för sig att publiken ska integreras i verket! Jag och mina författarvänner har ofta diskuterat vad man gör i situationer som dessa, när man möter något som kan definieras litterärt. Viker man undan eller tar man möjligheten till att insupa inspiration? Jag flyttade i alla fall över min tekopp till hennes bord.

Med axellångt, storlockigt hår, handsydd sidenblus, långkjol (som vi sa när jag var liten) och skor som kunde tillhört min mormors mormor såg hon ut som en besökare från 1800-talets mitt. Jag lade jag märke till servetten på bordet. Med en trubbig blyertspenna hade hon klottrat, nästan ristat in, ord i det mjuka pappret. Det stod Catherine hjärtar Heathcliff, om och om igen, och så med stora hårda bokstäver: HEATHCLIFF.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att ringa Författarförbundets jourtelefon för karaktärssvagheter. ”Det här är en medlemstjänst. Du är bara debutant!” fick jag till svar. Jag sa att det inte handlade om min egen romanfigur utan om en av de stora klassikerna. ”Om Catherine är här idag, så vet du mycket väl vem som kan dyka upp imorgon!” varnade jag. ”Heathcliff!” flämtade handläggaren förskräckt. ”Vi får lägga ut det på kontrakt!”

Och imorse ringde han (och väckte mig!) och sa att de skickat en agent som kommer med tåget (får väl se …)

*

Så typiskt av Författarförbundet att inte skicka något höglitterärt! På stationen mötte jag James Butler Hickock — Wild Bill — till hälften dikt, till hälften verklighet (det är alldeles för lätt att bli medlem nuförtiden). Men kanske (hoppas hoppas) är han lösningen på problemet.

Vad har jag lärt mig idag? Att det inte är helt lätt att få en fullvuxen man från vilda västern att lämna ifrån sig sina vapen. Något magstarkt var det när han bland allt folk på Lilla Fiskaregatan tog fram sina två Colt Marinrevolvrarna och snurrade dem vant på fingrarna. Trots protester lyckades jag stoppa ner dem i en plastkasse (även silversporrarna fick åka för de lät för mycket när han gick på kullerstenarna).

Jag berättade för honom om Catherine. Han undrade förstås om aktiviteten under gångna natten. ”En hel del tjutande om Heathcliff i Stadsparken när jag var ute med hunden vid midnatt.” ”Inte alls bra”, svarade Wild Bill. ”Hon har med all säkerhet redan fått hit honom. Men vi hittar honom garanterat i något pokerrum.”

Tydligen är det så att bara för att Heathcliff blir rik på poker i boken så beter han sig likadant när han gör bokutbrytningar. Det ligger så att säga i hans karaktärsbeskrivning. Enligt Wild Bill är det värsta som kan hända att Catherine blir sjuk av att springa ute på nätterna och leta efter Heathcliff. ”Han måste bort. Dör hon här vet vi inte vilken vändning storyn tar. Och recensenterna kan få nys om det.”

Ikväll (läs söndag) ska jag och Wild Bill åka till ett korridorkök på Delphi där det sägs pågå spel och dobbel. Wild Bill är något skeptisk. ”Tacka vet jag en riktig saloon”, muttrar han hela tiden. Jag kan också berätta att Wild Bill säger att med revolvrarna i en plastkasse är han rädd att någon ska hinna skjuta honom i ryggen.

Jag har sagt att han kan sitta med ryggen mot väggen.

*

För det första trodde jag att de flesta studenter åkt hem. Lund är underbart stilla under sommarmånaderna efter att terminen är slut. Men icke! Dessutom hade ryktet att Heathcliff kanske skulle dyka upp spridits och det var knökfullt i korridorköket. Alla persienner var nerdragna och det var full pokeraktivitet vid köksbordet. I ett hörn stod en äldre man och tryckte i svarta, slitna kläder och blek och oljig hy. ”Som jag trodde”, viskade Wild Bill. ”Det där är Uriah Heep. En av Heathcliffs groupies. Om han är här, är Heathcliff det garanterat!”

Fast jag lusläst blev jag tagen när jag såg honom! Heathcliff är lång, atletisk och välbyggd (han är precis som ni föreställt er i boken, fast mycket, mycket mer!). Han såg äldre ut än sina knappa nitton, såg faktiskt intelligent ut – inte alls obildad — även om en civiliserad vildsinthet lurade i hans markerade ögonbryn. Ögonen var så där fyllda av svart eld som de beskrivs i boken.

”Hickock, min gode man”, sa han. Med ena handen höll han ett hårt grepp om nacken på en gänglig littvetare med resttentor. ”Det här lilla lammet har hotat att klå mig i poker. Ha, ha, ha, han skulle bara veta hur farligt nära han är att klyva sitt pannben mot mina knogar istället.” Han vände sig till den skräckslagne studenten: ”Enda orsaken att jag inte slår ner dig nu är att jag ska kunna slå ihjäl dig senare om jag misstänker minsta falskspel, så för din skull är det säkrast att jag hädanefter vinner.”

Wild Bill brydde sig inte om att svara utan gick raskt fram till pokerbordet. Lyfte på ena bordssidan så marker och kort for ut över golvet. Studenterna som satt där for förskräckt upp och lämnade genast plats för honom. Han slet till sig en stol, satte sig prompt (med ryggen mot väggen) och blandade vant en medhavd kortlek.

”Han utmanar mig. Du får vänta på din tur”, väste Heathcliff mellan tänderna till littvetaren. ”Våga inte gå härifrån, för då lovar jag att slå in din bröstkorg som en rutten hasselnöt. Värderar du ditt eget liv be för att jag klår honom i spel, annars blir det snart din tur.”

Vi hade i förväg beslutat att jag inte skulle stanna. Wild Bill hade varnat mig: ”Det handlar trots allt om ett karaktärsmord och det är ingen trevlig syn.”

Tro nu inte jag har utvecklat någon överdriven beundran för Heathcliff — även om han är rena rama boksläppet — men jag önskar att Wild Bill åtminstone hade presentera mig för honom. Han har ju ändå blivit film (opera, balett, popsång…). Han tål att läsas mellan raderna.

Innan jag gick därifrån frågade jag Wild Bill vad jobbet gav honom. ”Inte mycket, är de äldre än sjuttio år finns inget garantiarvode längre.” Det fanns en ton av uppgivenhet hos honom.

*

På väg hem gick jag förbi sjukhusområdet och Catherines förtvivlade rop hördes på avstånd. I AF-tornets alla fönster såg jag att hon hade placerat stearinljus som fladdrade olycksbådande. Jag tror klockan var nästan tolv för strax efter hörde jag Domkyrkans klockor slå midnatt. Sedan blev det tyst.

Tidigt i morse fann jag en lapp från Wild Bill inskjuten under min dörr. Allt där stod var:

The End.

Copyright(C) Kristina Hård 2009-2014

Avstampet

Jabaloong läser om en kvinna som ville åt orden i ett annat språk, förstå uppbyggnaden och komma åt innehållet. Språket höll på att dö ut och talades bara av de äldre kvinnorna. Därför satte hon sig mitt bland dem och ägnade sig åt det aviga och räta. Hon lärde sig sticka efter deras regler. Lindade garnet annorlunda runt fingret innan stickorna hakade tag i det och drog det genom öglorna till en helhet. Med varje maska erövrade hon språket. Det vill jag också. Hur får jag den där allra första raden maskor elastisk? Elastisk som ett gummiband, så att skapelsen kan träs över huvudet med rum för armar som klättrar in i avigsidans fulhet. Mina första rader blir stumma. Resåret blir för snävt, hårt och oelastisk. Jag överväger att gå in i en garnaffär och fråga. Men nånstans är det underförstått att jag redan kan konsten och längtan att få skapa egna mönster och färgkombinationer kan inte bli betrodd om jag inte klarar av första raden. Jag kan återvända till ett fiktiv dåtid och försöka nysta upp tråden. Hitta vad som binder ihop livet eller trasslar till det. Jag kan ändra om i mönstret, låta nya meningar haka fast i varandra, repa upp och dra åt där det känns glest och blåsigt, fylla på med udda stuvar, avklippta händelser från tid och rum som väntar på att få återanvändas. Eller dra i garnet så hela verket rämnar. Frågan är om första raden är tillräckligt elastisk. Avstampet.

x

x

x

x

Vi pratar recensioner

I det senaste avsnittet från Fantastisk podd som kom igår pratar jag, Nene Ormes och Karin Tidbeck hur vi upplever att det är att få recensioner.  Vi pratar inte specifika recensioner i sig, vi pratar om fenomenet i stort och vad det faktiskt betyder för oss som författare. Recensioner är en stor del av ett författarskap. Det är en viktig kanal för att bli synlig i den ocean av böcker som finns därute, och som hela tiden fylls på i en rasande fart. Samtidigt är inte ämnet helt lätt, känslan av att ha en recension framför sig och våga läsa den är svår att beskriva. För visst är det märkligt hur känslorna kan pendla, gå från ena ytterligheten till den andra styrda av endast få ord? Och att överhuvud få uppmärksamhet av det slaget kan också vara något av en chock första gången. Helt plötsligt är det någon annan som ser det jag har gjort och denna andra har dessutom en egen relation till det som jag inte kan, eller ska, påverka.

Själv har jag kommit fram till att det som jag absolut tycker bäst om med en bok är själva processen att skriva den. Det är därför jag gör det, för att det helt enkelt är så himla kul. Vi pratar lite om det också i podden, att det är arbetet med en bok som är det stora. Jag såg det extra tydligt när jag under en kort period själv agerade recensent. Det var innan jag hade bokkontrakt. Jag fick tillsänt mig en ny bok i veckan som jag läste och skrev om. Det var blandat, allt från diktsamlingar till faktaböcker. Men så kom en egenutgiven fantastikbok i brevlådan och helt plötsligt hade det kunnat handla om mig själv. Det var ju det jag ville, ge ut min science fiction-bok Alba. Det fick mig att tänka på vad jag ville vara. Ville jag vara recensent eller ville jag vara författare? Nu finns det ju massor personer som är både och, och klarar det lysande. Kanske är det något som kommer att förändras med tiden, men just då kände jag starkt att det jag främst skulle syssla med och lägga tid på var att skriva mina texter. Det är det jag gillar mest och där ingår också att visa andra deras texters potential. Det är därför jag också tycker om att undervisa i att skriva. För mig handlar författarskapet om själva skrivandet, den period i en berättelses liv när man sitter och väger ord och låter tiden lösas upp för att man mentalt befinner sig någon helt annanstans.

Här är länken till avsnittet om recensioner på Fantastisk Podd. Glöm inte att lyssna till alla våra andra avsnitt också. Alla handlar de om att vara författare och allt var det innebär. Själv blir jag glatt överraskad vid varje nytt avsnitt från de andra medlemmarna, att vara författare har visat sig vara en ständigt pågående inlärningsprocess.

Fantastisk Podd – 10 – En fluga på väggen!

 

Vad handlar den om?

kleptoframOm lite mer än en vecka släpps Kleptomania. Det är förstås alltid lika nervöst ur ett författarperspektiv varje gång en bok lämnar en. För det är det den gör, på sätt och vis – men kanske ändå inte.

Jag tycker om själva skrivandet, jag tycker om att redigera. I och med att slutmanuset går iväg till förlaget och boken trycks så försvinner det intima förhållandet till texten som fanns när jag fullständigt begravde mig i arbetet med att få fram den. Mitt förhållande till berättelsen, där jag innan ”talade till den” genom att formulera orden och manipulera karatärerna, övergår i att ”tala om den” istället. Jag kan inte längre peta på en karaktär och få den att hoppa, utan karaktären fastnar för evigt i sin inbundna bokform utom räckhåll för mig.

Att tala om sin egen bok är inte heller samma sak som att tala om någon annans bok. När jag skriver en berättelse skriver jag också in känslorna och allt extra som passerar genom tankarna. Resultatet är kanske endast en eller några få nedskrivna meningar, men allt det överflödiga, allt som inte hamnar som text, finns ändå kvar för alltid associerat till orden.

Som den gång när jag som tonåring lyssnade på Orson Welles radiodrama ”The War of the Worlds” och samtidigt sydde om en gammal jacka och den för alltid blev ”War of the Worlds-jackan” för mig efter det. Likadant är det med mina berättelser. De kommer med sina egna osynliga omsydda ”War of the Worlds-universum” som bara jag känner till. Så när jag får frågan ”Vad handlar den om?” kan det vara klurigt att veta var jag ska börja nysta.

Kleptomania handlar om hur vår verklighet dras in i något som kommer att vända upp och ner på allting. Den handlar om en rad personer som hamnar i situationer som de inte bett om, och hur de tvingas agera därefter – både sämre och bättre och ibland utan något val alls. Den handlar om identitet. Den berättar en tragisk händelse inne i mörkaste skogen med efterverkningar större än någon kunnat anat femton år senare. Men vad är det som slår tillbaka?

Förlaget menar att “Girighet har sitt pris” och bokens baksidestext säger:

Linus Kaiser har lyckats. Hans luftskeppsimperium är en enorm framgångssaga. Men sanningen börjar komma ikapp honom. Svarta skuggor tornar upp sig – människa eller djur är på jakt efter det som tillhör dem. Ingra Varg kommer till huvudkontoret Kaisertorn utanför Stockholm, och får tillträde till Linus privata våningar högst upp i glaskomplexet. Hon vill veta sanningen bakom framgången och varifrån pengarna kom. Ingen anar priset Linus Kaiser fått betala för sin girighet.

SF-bokhandeln i Malmö kallar den för alternativhistorisk folktroskräck på sin blogg.

När jag i början skriver att boken lämnar en – men kanske ändå inte – är det för att jag skriver på en fortsättning. Åter styr och ställer jag på nytt med mina karaktärer, utom dem som jag tagit ordentligt död på förstås.

Fantastisk Podd

fantastisk_podd_ituneslogga03_300x300Jag är med och gör Fantastisk Podd! En podcast som produceras av fantasy-, science fiction- och skräckförfattare som bor och arbetar runt om i Sverige och Finland. Vi snackar skriva, böcker, våndor och vändor i våra och andras världar. Varannan vecka finns ett nytt avsnitt och eftersom vi är spridda geografiskt turas vi om att spela in på fyra olika platser. Första avsnittet kom från Finland för två veckor sedan. Avsnitt två kom igår, där jag, Karin Tidbeck och Nene Ormes håller låda från Malmö. Vi pratar bl.a. om hur vi blev författare. Sedan står grupperna från Västkusten och Stockholm på tur. 

Läs mer om vilka vi alla är på FantastiskPodd.se och framförallt lyssna på vår podd! Den går även att finna på Itunes.