Avstampet

Jabaloong läser om en kvinna som ville åt orden i ett annat språk, förstå uppbyggnaden och komma åt innehållet. Språket höll på att dö ut och talades bara av de äldre kvinnorna. Därför satte hon sig mitt bland dem och ägnade sig åt det aviga och räta. Hon lärde sig sticka efter deras regler. Lindade garnet annorlunda runt fingret innan stickorna hakade tag i det och drog det genom öglorna till en helhet. Med varje maska erövrade hon språket. Det vill jag också. Hur får jag den där allra första raden maskor elastisk? Elastisk som ett gummiband, så att skapelsen kan träs över huvudet med rum för armar som klättrar in i avigsidans fulhet. Mina första rader blir stumma. Resåret blir för snävt, hårt och oelastisk. Jag överväger att gå in i en garnaffär och fråga. Men nånstans är det underförstått att jag redan kan konsten och längtan att få skapa egna mönster och färgkombinationer kan inte bli betrodd om jag inte klarar av första raden. Jag kan återvända till ett fiktiv dåtid och försöka nysta upp tråden. Hitta vad som binder ihop livet eller trasslar till det. Jag kan ändra om i mönstret, låta nya meningar haka fast i varandra, repa upp och dra åt där det känns glest och blåsigt, fylla på med udda stuvar, avklippta händelser från tid och rum som väntar på att få återanvändas. Eller dra i garnet så hela verket rämnar. Frågan är om första raden är tillräckligt elastisk. Avstampet.

x

x

x

x

Vad handlar den om?

kleptoframOm lite mer än en vecka släpps Kleptomania. Det är förstås alltid lika nervöst ur ett författarperspektiv varje gång en bok lämnar en. För det är det den gör, på sätt och vis – men kanske ändå inte.

Jag tycker om själva skrivandet, jag tycker om att redigera. I och med att slutmanuset går iväg till förlaget och boken trycks så försvinner det intima förhållandet till texten som fanns när jag fullständigt begravde mig i arbetet med att få fram den. Mitt förhållande till berättelsen, där jag innan ”talade till den” genom att formulera orden och manipulera karatärerna, övergår i att ”tala om den” istället. Jag kan inte längre peta på en karaktär och få den att hoppa, utan karaktären fastnar för evigt i sin inbundna bokform utom räckhåll för mig.

Att tala om sin egen bok är inte heller samma sak som att tala om någon annans bok. När jag skriver en berättelse skriver jag också in känslorna och allt extra som passerar genom tankarna. Resultatet är kanske endast en eller några få nedskrivna meningar, men allt det överflödiga, allt som inte hamnar som text, finns ändå kvar för alltid associerat till orden.

Som den gång när jag som tonåring lyssnade på Orson Welles radiodrama ”The War of the Worlds” och samtidigt sydde om en gammal jacka och den för alltid blev ”War of the Worlds-jackan” för mig efter det. Likadant är det med mina berättelser. De kommer med sina egna osynliga omsydda ”War of the Worlds-universum” som bara jag känner till. Så när jag får frågan ”Vad handlar den om?” kan det vara klurigt att veta var jag ska börja nysta.

Kleptomania handlar om hur vår verklighet dras in i något som kommer att vända upp och ner på allting. Den handlar om en rad personer som hamnar i situationer som de inte bett om, och hur de tvingas agera därefter – både sämre och bättre och ibland utan något val alls. Den handlar om identitet. Den berättar en tragisk händelse inne i mörkaste skogen med efterverkningar större än någon kunnat anat femton år senare. Men vad är det som slår tillbaka?

Förlaget menar att “Girighet har sitt pris” och bokens baksidestext säger:

Linus Kaiser har lyckats. Hans luftskeppsimperium är en enorm framgångssaga. Men sanningen börjar komma ikapp honom. Svarta skuggor tornar upp sig – människa eller djur är på jakt efter det som tillhör dem. Ingra Varg kommer till huvudkontoret Kaisertorn utanför Stockholm, och får tillträde till Linus privata våningar högst upp i glaskomplexet. Hon vill veta sanningen bakom framgången och varifrån pengarna kom. Ingen anar priset Linus Kaiser fått betala för sin girighet.

SF-bokhandeln i Malmö kallar den för alternativhistorisk folktroskräck på sin blogg.

När jag i början skriver att boken lämnar en – men kanske ändå inte – är det för att jag skriver på en fortsättning. Åter styr och ställer jag på nytt med mina karaktärer, utom dem som jag tagit ordentligt död på förstås.