Novellen nedan har några år på nacken och finns publicerad på nätet som följetong, när jag 2009 bloggade för bokcirklar.se. Här är den nu i sin helhet. Conditori Lundagård som nämns i texten finns inte längre. Men att vara fast i böckernas fiktiva värld är i allra högsta grad en realitet, och vice versa, att böckerna är fast i vår.

 

 

Jag borde nästan insett det. Som det regnade och blåste igår var det väder det engelska hedlandskapet skulle varit stolt över. Jag tillbringade eftermiddan på Lundagård med en inte alltför god bok (de får inte vara för goda, lite elakhet, våldsamhet, passion och glöd bör ingå). Och för de som inte kan Lund är Lundagård ett konditori ungefär mitt emot Domkyrkan. Längst in satt i alla fall en figur som fullkomligt stack ut. Kläderna var udda (till och med för Lundastandard) och hon var ganska högljudd och jag skulle vilja säga egensinnig och bortskämd: ”Jag vill absolut ha vanlig mjölk! Och jag kan mycket väl tänka mig sällskap!” lät hon.

Hennes blick fastnade förstås på mig, det var som när man är på teater och de får för sig att publiken ska integreras i verket! Jag och mina författarvänner har ofta diskuterat vad man gör i situationer som dessa, när man möter något som kan definieras litterärt. Viker man undan eller tar man möjligheten till att insupa inspiration? Jag flyttade i alla fall över min tekopp till hennes bord.

Med axellångt, storlockigt hår, handsydd sidenblus, långkjol (som vi sa när jag var liten) och skor som kunde tillhört min mormors mormor såg hon ut som en besökare från 1800-talets mitt. Jag lade jag märke till servetten på bordet. Med en trubbig blyertspenna hade hon klottrat, nästan ristat in, ord i det mjuka pappret. Det stod Catherine hjärtar Heathcliff, om och om igen, och så med stora hårda bokstäver: HEATHCLIFF.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att ringa Författarförbundets jourtelefon för karaktärssvagheter. ”Det här är en medlemstjänst. Du är bara debutant!” fick jag till svar. Jag sa att det inte handlade om min egen romanfigur utan om en av de stora klassikerna. ”Om Catherine är här idag, så vet du mycket väl vem som kan dyka upp imorgon!” varnade jag. ”Heathcliff!” flämtade handläggaren förskräckt. ”Vi får lägga ut det på kontrakt!”

Och imorse ringde han (och väckte mig!) och sa att de skickat en agent som kommer med tåget (får väl se …)

*

Så typiskt av Författarförbundet att inte skicka något höglitterärt! På stationen mötte jag James Butler Hickock — Wild Bill — till hälften dikt, till hälften verklighet (det är alldeles för lätt att bli medlem nuförtiden). Men kanske (hoppas hoppas) är han lösningen på problemet.

Vad har jag lärt mig idag? Att det inte är helt lätt att få en fullvuxen man från vilda västern att lämna ifrån sig sina vapen. Något magstarkt var det när han bland allt folk på Lilla Fiskaregatan tog fram sina två Colt Marinrevolvrarna och snurrade dem vant på fingrarna. Trots protester lyckades jag stoppa ner dem i en plastkasse (även silversporrarna fick åka för de lät för mycket när han gick på kullerstenarna).

Jag berättade för honom om Catherine. Han undrade förstås om aktiviteten under gångna natten. ”En hel del tjutande om Heathcliff i Stadsparken när jag var ute med hunden vid midnatt.” ”Inte alls bra”, svarade Wild Bill. ”Hon har med all säkerhet redan fått hit honom. Men vi hittar honom garanterat i något pokerrum.”

Tydligen är det så att bara för att Heathcliff blir rik på poker i boken så beter han sig likadant när han gör bokutbrytningar. Det ligger så att säga i hans karaktärsbeskrivning. Enligt Wild Bill är det värsta som kan hända att Catherine blir sjuk av att springa ute på nätterna och leta efter Heathcliff. ”Han måste bort. Dör hon här vet vi inte vilken vändning storyn tar. Och recensenterna kan få nys om det.”

Ikväll (läs söndag) ska jag och Wild Bill åka till ett korridorkök på Delphi där det sägs pågå spel och dobbel. Wild Bill är något skeptisk. ”Tacka vet jag en riktig saloon”, muttrar han hela tiden. Jag kan också berätta att Wild Bill säger att med revolvrarna i en plastkasse är han rädd att någon ska hinna skjuta honom i ryggen.

Jag har sagt att han kan sitta med ryggen mot väggen.

*

För det första trodde jag att de flesta studenter åkt hem. Lund är underbart stilla under sommarmånaderna efter att terminen är slut. Men icke! Dessutom hade ryktet att Heathcliff kanske skulle dyka upp spridits och det var knökfullt i korridorköket. Alla persienner var nerdragna och det var full pokeraktivitet vid köksbordet. I ett hörn stod en äldre man och tryckte i svarta, slitna kläder och blek och oljig hy. ”Som jag trodde”, viskade Wild Bill. ”Det där är Uriah Heep. En av Heathcliffs groupies. Om han är här, är Heathcliff det garanterat!”

Fast jag lusläst blev jag tagen när jag såg honom! Heathcliff är lång, atletisk och välbyggd (han är precis som ni föreställt er i boken, fast mycket, mycket mer!). Han såg äldre ut än sina knappa nitton, såg faktiskt intelligent ut – inte alls obildad — även om en civiliserad vildsinthet lurade i hans markerade ögonbryn. Ögonen var så där fyllda av svart eld som de beskrivs i boken.

”Hickock, min gode man”, sa han. Med ena handen höll han ett hårt grepp om nacken på en gänglig littvetare med resttentor. ”Det här lilla lammet har hotat att klå mig i poker. Ha, ha, ha, han skulle bara veta hur farligt nära han är att klyva sitt pannben mot mina knogar istället.” Han vände sig till den skräckslagne studenten: ”Enda orsaken att jag inte slår ner dig nu är att jag ska kunna slå ihjäl dig senare om jag misstänker minsta falskspel, så för din skull är det säkrast att jag hädanefter vinner.”

Wild Bill brydde sig inte om att svara utan gick raskt fram till pokerbordet. Lyfte på ena bordssidan så marker och kort for ut över golvet. Studenterna som satt där for förskräckt upp och lämnade genast plats för honom. Han slet till sig en stol, satte sig prompt (med ryggen mot väggen) och blandade vant en medhavd kortlek.

”Han utmanar mig. Du får vänta på din tur”, väste Heathcliff mellan tänderna till littvetaren. ”Våga inte gå härifrån, för då lovar jag att slå in din bröstkorg som en rutten hasselnöt. Värderar du ditt eget liv be för att jag klår honom i spel, annars blir det snart din tur.”

Vi hade i förväg beslutat att jag inte skulle stanna. Wild Bill hade varnat mig: ”Det handlar trots allt om ett karaktärsmord och det är ingen trevlig syn.”

Tro nu inte jag har utvecklat någon överdriven beundran för Heathcliff — även om han är rena rama boksläppet — men jag önskar att Wild Bill åtminstone hade presentera mig för honom. Han har ju ändå blivit film (opera, balett, popsång…). Han tål att läsas mellan raderna.

Innan jag gick därifrån frågade jag Wild Bill vad jobbet gav honom. ”Inte mycket, är de äldre än sjuttio år finns inget garantiarvode längre.” Det fanns en ton av uppgivenhet hos honom.

*

På väg hem gick jag förbi sjukhusområdet och Catherines förtvivlade rop hördes på avstånd. I AF-tornets alla fönster såg jag att hon hade placerat stearinljus som fladdrade olycksbådande. Jag tror klockan var nästan tolv för strax efter hörde jag Domkyrkans klockor slå midnatt. Sedan blev det tyst.

Tidigt i morse fann jag en lapp från Wild Bill inskjuten under min dörr. Allt där stod var:

The End.

Copyright(C) Kristina Hård 2009-2014